Gott Nytt År People!

Tack till alla som har följt mig, hoppas ni vill följa mig nästa år också!  Nu ska jag och min fina pojkvän fira den tillsammans ute hos min morbror tillsammans med barnen, hundarna och moster och hennes familj som har kommit över till Sverige för att fira in de nya året, de kommer bli riktigt bra! Ha en fin nyårsafton! 

Inspiration på nyårs naglar!


the reason

Mitt år startade inte så bra som jag hade hoppats på. Jag sökte som Au Pair utomlands, jag fick veta att en svensk familj skulle flytta till Rom i Italien och jag fick komma på en intervju hemma hos dom. Redan när jag fick prata med mamman som berättade så bra om allting kände jag att de här verkade för bra för att vara sant. Jag kom vidare och blev vald om jag ska vara ärlig så tror jag inte ens att de hade varit några andra där ens. Men jag åkte iväg, flygrädd och skakis som jag var så gjorde jag det med ett leende och tänkte att de här kunde äntligen få bli en ny och fräsch start i mitt liv och jag skulle äntligen få se något mer. Och det fick jag. Jag skiter i vad som är bra och inte bra att skriva, jag är ärlig och jag har hållt de inom mig. Så för er som frågat eller tänker göra samma sak, läs de här:
 
Jag hade blivit lovad att få bo hos en familj i centrala Rom, få ett eget rum med säng, dusch, garderob och badrum. Jag skulle få ta hand om två jättesnälla, lydiga barn på morgonen och när de kom hem från dagis. Jag skulle få internet, fungerande kontantkort och ledig tid. Men allt som hade låtit så bra var så falskt. Jag fick några madrasser, fick bo i en liten vrå med spindlar, fick en liten hylla, ofungerande dusch och en pissoar typ. De hade precis flyttat in i ett hus och ville ha hjälp med att packa upp och bygga upp möbler osv. De hade ingen sagt till mig. Jag fick jobba 24/7 utan vila med dåliga mat tider och hade ingen talan. Barnen var de mest borskämdaste jag varit med om, de rev mig, slet mig i håret, spotta mig i ansiktet och sparkade på mig. Jag tänkte att de här kommer bli bättre, de kommer bli ordning, jag måste kämpa.
 
Men efter 5 dagar sa det bara stopp, energin var slut och mina inre känslor kom ut. Jag minns att jag satt på den där trappan och tittade ner på deras hus, trädgård med palmer och fina citron&apelin träd.. Jag hade två vägar att gå, den ena var att stanna kvar, stå ut och hoppas på att de skulle bli bättre eller åka hem igen som arbetslös, misslyckad och lurad. Tårarna rann, alla tankar förvirrade mig och jag följde magkänslan till slut. Det gick inte mer, jag hade blivit lurad och de är inte okej. Det blev bråk med familjen när jag berättade att jag hade bestämt mig, de hade förstått de för de hade haft en Au Pair där innan mig som också hoppat av och man kan ju förstå varför men inget jag visste om innan.. 
 
De blev bråk med företaget och jag har aldrig känt mig så jävla svag och förödmjukad. En gubbe skrek på mig i telefonen och skyllde allt på mig och jag blev skyldig dom tre tusen för att jag skulle dra mig ur. Familjen kunde ordna en sista minuten till mig hem och jag tog den, nu ville jag bara hem och glömma allt. Jag fick i alla fall se Rom sista dagen, jag gick själv med all min packning med en karta och åkte tunnelbana utan att bry mig om min rädsla, jag var förstörd och tårarna rann hela vägen hem. De här har satt sig som ett sår men jag har ändå lärt mig mycket av det. Jag kunde inte ens skriva eller berätta om de här de första månaderna när jag kom hem men de här är de som gjorde min start till ett jobbigt år som bara blev jobbigare.
 
De här har skrämt mig en aning men jag känner inte för att ge upp hoppet om att få komma ut i världen. De man ska göra är att kolla upp Au Pair företaget ordentligt först, prata med andra som åkt för just de företaget och se vad de tyckte, lita på din magkänsla, fråga om allt och få helst allt klart på papper innan resan, prata med familjen du ska bo hos innan du reser så du känner dig mer välkommen, ha kontakt med familj&vänner när du är på plats och berätta exakt hur du känner. Jag var tyst först men sen så hörde de att de inte stod rätt till och hjälpte och puscha mig även om jag trodde att de skulle tycka att jag var feg och för känslig. Men när man är på plats och inte känner någon så är det jävligt svårt. Jag ångrar inte att jag åkte dit eller hem men jag ångrar att jag inte lyssnade på min magkänsla från första början. Känns de fel så är det fel.

RSS 2.0